Kommunikation

Första inlägget. Tänker kommunikation och vad som händer i en så fort man lämnar orden utanför sig själv. Något händer... vad? Är det vad man vill ska hända? Ibland... men ibland så förstörs känslan... Är det nödvändigt? Är det i likhet med "Kill your darlings"? Ligger det ens i närheten? Varför är det så viktigt att man ska kunna kommunicera med orden just? Kommunicerar man inte annars?

På ett sätt så är det ju så... man anstränger sig inte för att göra sig själv hundra procent begriplig för betraktarna av ens verk eller ens tanke. Man får en vidare och djupare inblick i hur och varför man tänker och varför man gör det man gör. Men jag funderar ändå på om kommunikation i ord ändå alltid är den rätta vägen. Den ÄNDA rätta vägen. Är det alltid rätt att kräva av eleverna att kunna sätta ord på Varför, Varför, Varför... och är det inte ibland så att när man pressar ut ett varför så kan det bli så att man hittar på?

Det som finns inom sig själv. Som en lätt bris. Den berör. Den finns. Men vad det är, är ännu oklart. För att nå svaret. Börja verbalisera det för dig sig själv och andra. Först då kan du finna vad den bris som kom till dig vill säga och vad den berörde hos dig? Först då kan den ta form och bli sann? Ja, kanske det är så, eller bildas det en ny sanning? Känslan som man hade från början kanske har vandrat vidare och har nu tagit en ny form som kan hända är bättre än den ursprungliga men kan det inte vara så att den kan ha gått förlorad på grund av att något annat tar dess plats?